Mr. Button och Where The Wild Things Are

Jag har äntligen sett David Fincher senaste film, som jag har väntat på i säkert 1.5 år och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är en utav Finchers sämre filmer, men det säger inte egentligen inte så mycket med tanke på vad han har åstadkommit tidigare. För mig kändes det lite som att den här föll platt, skådespelarna fick inte riktigt utrymme för att uttrycka riktiga och starka känslor. Vi får knappt se de skratta, gråta eller vara arga. Det är det största problemet filmen har, men det väger ner så mycket.

Annars är den visuellt intressant, men ändå inte överdådig. Den är brun och mörk men lekte mycket med ljus och skuggor på ett väldigt vackert sätt. Och sen det som är mest imponerande i filmen är hur de åldrar karaktärerna Benjamin och Daisy med olika skådespelare och smink. Fast de dubbade rösterna på alla och det var lite smått obehagligt att se en ung flicka med Cate Blanchett:s smått manipulerade röst.

Det fanns en scen som jag verkligen tyckte om, Benjamin är ute till havs under andra världskriget och stöter på problem. Och jag tyckte scenen kändes så väldigt ångestladdad och var nästan lite jobbig och det var också höjden på min emotionella inblandning med filmen, om ni ser den så hoppas jag att ni förstår vilken jag menar.

Gillar man Finchers andra filmer eller bara filmer där storyn verkligen är det viktiga och kan stå ut med en film på två timmar och fyrtiosex minuter så rekommenderar jag den verkligen.



Förövrigt har det kommit fler bilder till Spike Jonze kommande filmatisering på Where The Wild Things Are, och det verkar minst sagt vara en intressant produktion. Det är människor i stora dockdräkter som sedan ska få sina ansikten animerade. Jag minns boken ifrån när jag var liten och den skrämde skiten ur mig. Bilderna och min rädsla kopplad till de har följt mig sedan jag var liten, men jag har aldrig vetat vilken bok det var förrän den här produktionen började få luft under sina vingar.





Knuff