Det är något väldigt speciellt med deckare/drama/thrillers ifrån 70-talet och början av 80-talet. De har en väldigt speciell ton och känsla över sig, jag tänker smutsig södern, balls to the walls, do whatever it takes blandat med färgen brun.
Jag tänker då på filmer som French Connection, To Live And Die In LA och Blue Collar. Alla är jävligt bra thrillers, men grejen med Blue Collar var att jag satte igång den i tron om att det var en komedi där Pryor skulle skrika "nigger-motherfucker-fuck-shit-hell-bitches" hela tiden och bete sig lite som Eddie Murphy i Delirious. Men det tog ungefär 20 minuter innan jag fattade att detta inte var en komedi, även ifall den hade en kokainorgie där Harvey Keitel och Pryor står och fäktas med dildos, men jag är nästan glad för att den inte var det.
Det här är en relativt enkel film men som blir så bra på grund av ett starkt och intressant manus, det är sällan actionscener utan det är mest att de tre huvudkaraktärerna sitter och pratar samtidigt som de dricker öl. Och det fungerar väldigt bra, speciellt när det är Pryor som får stå för ordet. Skådespeleriet var väl inte det bästa, men Pryor levererade fler dramascener än vad jag hade förväntat mig, och han gjorde det bra också. Och att Harvey Keitel var bra behöver jag väl knappast säga.
Musiken var bisarr... jävligt bisarr... Men den var stressig och ångestladdad i en utav biljakterna, det lät som en hel bikupa på uppers. Men sen var det också mycket blues, riktigt cool blues. Låten som filmen öppnar med känner antagligen de flesta igen:
Gillar man äldre thrillers borde man kolla in den här!
IMDB!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar